Psykologen

Ja idag är det dags för ett möte hos min psykolog. En sommar har gått och det har absolut hänt en del sen sist vi sågs. Ni som inte läst min blogg vet kanske inte de att jag gått igenom en tuff tid psykiskt det senaste året och har ätit olika sortes mediciner för att ens klara av min vardag. Min psykolog har även varit endel i rehabiliteringen pch idag skall jag som sagt dit för en uppföljnings tid 🙂 för er som inte följt mig så länge skall få läsa det inlägg som fick många av er och även mig själv att sätta i halsen. Jag var otroligt nervös men också likgiltig när jag klickade på publiceringsknappen.

..det är väl dags nu, att berätta lite mer personliga saker än mode, yta och rosa moln. Jag försöker inte lägga upp en fasad här på bloggen, men jag har helt enkelt valt att inte publicera vissa saker som jag känt varit alldeles för personliga och rent av jobbiga. Jag vet egentligen inte i vilken ände jag skall börja och för er som inte tycker om långa inlägg kan sluta att läsa nu. För om ni skall hänga med, måste ni läsa allt..

När jag var 16 år, det kan ha varit 17 år, eller det var nog i samband med att jag sålde min häst Livia, min trygghet, samt flytten till göteborg började det hända saker i min kropp, eller i min hjärna. Jag är en person som alltid går på högvarv, vissa kallar det damp, adhd eller någon form av bokstavskombination. Oavsett så tillhör jag den kategorin som har väldigt mkt energi, jag har svårt att vara tyst, jag har svårt att sitta still och när jag blir glad, arg eller några andra känslor blir jag väldigt mkt av just den känslan. Det är svårt att förklara, men Livia, som var min ögonsten gjorde mig alltid lugn. Djur har alltid haft den inverkan på mig, min frizon och på något sätt får jag för mig att djuren i vissa fall förstår mig bättre än människor. Många människor har svårt för personer som mig, en person som är väldigt positiv, väldigt energisk och full av energi. Anyway, vi sålde livia 2004 runt jul, just då var det en befrielse, jag pendlade från lödöse till göteborg varje dag och ridning på elitnivå på det. Jag var slut, min och livias karriär var slut och hon flyttade till jönköping. Som sagt, till en början var det väldigt skönt att inte ha en massa måsten. Men allt eftersom att tiden gick började jag känna mig otroligr ensam. Det gick såklart i perioder, men någonstans mellan 2:an och 3:an så hände något, jag började skapa ett väldigt knepigt beteende. jag var väldigt ledsen, jag var otroligt trött, jag började se på mig själv som tjock, ful, äcklig, icke älskvärld. Jag blev allt mer sluten, absolut inte utåt, där sken jag som en sol, men min vardag såg ut så att jag gick upp, gick till skolan, glänste, gick hem, låste in mig, grät tills jag somnade och samma visa dagen efter. Jag började även skapa olika ätstörningar, jag tappade i vikt och det typiska med ätstörningar är att man själv inte ser hur smal man faktiskt är.

Jag började mer och mer inse att jag inte ville leva mer, jag ville inte gråta mer, men jag ville inte dö, men jag ville skada mig själv så att jag slapp känna den brännande känsla som ekade inuti kroppen. jag kunde på två dygn leva på en halv panpizza, det jag minns som mest smärtsamt var ensamheten och alla tårar. Jag pratade inte med någon om hur jag mådde, vad tjänade det till? Jag tror det var en dag i juli som mamma fick reda på allt, det var otroligt känslosamt och jag minns att det på något sätt var en befrielse att äntligen få berätta hur jag mådde, men samtidigt kunde jag inte förstå hur det skulle hjälpa. Mamma tog mig till vårdcentralen, där fick jag antideprissiva utskrivet och kö till BUP. detta var i juli, i maj året efter fick jag ett samtal från BUP ?! jag tackade nej till den tiden. Jag mådde just då ”bra”.. Tips till er som aldrig tagit itu med era psykiska problem, får ni chansen, ta den..

Jag lämnar den tiden här och försöker landa i 2014. Åren från 2007 till nu har ändå varit helt okej, lite dippar, lite psykologhjälp, men ändå helt okej. Det var oktober 2013 som det började hända saker i min hjärna. För er som följt mig vet att min morfar gick bort i oktober förra året. året innan det gick min mormor bort, det var turer in och ut från sjukhuset och även om det var värst för min mamma, så tog det hårt på oss alla. Det var även otroligt tufft i skolan och sakta men säkert började jag ramla djupare och djupare ner i ett väldigt mörkt hål. Att jag klarat av alla uppgifter och alla kurser är helt otroligt. Ni skall veta det med att jag har en väldigt stark prestationsångest, den har legat i lä i flera år, men i nov-dec när allt var så värst kom den tillbaka och då starkare än någonsin.

I januari iår, på väg hem från skolan dök tanken upp att om jag körde av vägen nu och skadade mig riktigt illa kommer jag inte att kunna göra c-uppsatsen vilket då såg ut som en lysande ide. För jag ville ju inte sluta själv, men om ngt hände som gjorde att jag var tvungen att sluta hade allt varit så mkt lättare.. detta är ingen sund tanke och det var väl där och då jag insåg att jag behövde hjälp. Jag vet inte hur många kvällar jag låg i fosterställning på golvet och grät, grät av sorg, grät av ångest och grät för att jag grät.. Jag gick till min vårdcentral som jag vill hylla över allt annat. Jag fick först träffa en överläkare, första 10 min hörde han nog inte vad jag sa.. jag snörvlade som aldrig förr. jag ville inte äta sertralin igen, så jag fick med mig atarax hem, han ringde upp 3 dagar senare och det funkade inte.. jag hade inget val än att börja med sertralin, detta var en fredag.. dag 3 var katastrof, min läkare ringde mig och jag fick då stesolid utrskrivet. Älskade stesolid. Det tog ca 3-4 veckor innan jag började känna mig som människa igen och varje gång jag skulle till skolan var jag tvungen att ta en stesolid, ibland två. Min ångest var stark och min panikångest attacker var vidriga. Jag fick ett samtal ganska så snart efter 3-4 veckor av psykologen på vårdcentralen och hon har varit en klippa. Hon har hört mig skratta, gråta, hon har hört mitt liv, allt ifrån första klass när jag inte kunde sitta still och idag 26 år gammal mamma. Hon vet mer om mig än vad väldigt väldigt många andra vet.

Vad vill jag då komma med detta otroligt långa inlägg? Jag har länge velat dela med mig av allt som jag gått igenom, för många är detta så otroligt löjligt, vad gnäller jag för, hur kan jag med att må dåligt när så många andra har det så otroligt mycket värre. Men om det är något som jag lärt mig av tiden med psykologen är att alla har olika bakgrunder, alla har vi olika förutsättningar och det sista man skall göra är att jämföra.

Jag står nu med en nästan helt klar c-uppsats, den kommer att bli klar, antingen nu eller i aug. Tanken är att få den klar nu, men det får ta den tid det tar. jag har under den här c-uppsatsen gjort 3 olika inlämningar som alla tre blivit godkända, bara det är en bragd för mig. Jag äter sertralin (antidepressiva) idag och kommer att fortsätta med det till allafall aug. Jag har stesolid som behovs medicin, jag har kvar min ångest, den försvinner nog inte förän vår c-uppsats är klar, kanske inte ens då. Men med hjälp av psykologen skall vi nog få ordning på det med. Imorgon har jag möte med psykologen och då skall vi göra en adhd screening, vi har pratat om adhd och mycket tyder på att jag som barn hade adhd men att jag i vuxen ålder lärt mig att hantera det eller leva med det. Dock kan jag behöva ännu mer hjälp för att hantera vissa situationer.

Jag kommer att publicera detta inlägg nu och jag hoppas att ni alla underbara läsare inte dömmer mig, utan kanske till och med kan känna igen sig i vissa delar. Vi går alla igenom olika delar i livet och om det är något som jag vill tipsa om är att våga ta hjälp, eller våga hjälpa. Jag bad aldrig om hjälp som ung, det gjorde att jag skapade ett självskadebeteende, nu 26 år gammal visste jag bättre och vågade ta hjälp.. men alla vågar inte och till alla er som inte vågar, jag lovar det bli bättre ! Ni får gärna lämna en kommentar eller länka till er blogg om ni har en berättelse som ni vill dela med er av <3

IMG_2655-0.JPG

2 kommentarer

  1. Heja dig! Som är modig att visa dig svag och ta hjälp! Och du är modig som vågar dela med dig här och förhoppningvis hjälpa någon annan. Jag vet hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa och att den som är sjuk själv vill ha hjälp och har insett att man har problem är en jätte lättnad! Jag vet att PT Fia som har en stor träningsbloggen skriver mycket om detta ämne då hon själv har lidit av det, du kanske hittar mer krafter att läsa hennes reda tillbaka.

    En stor bamse kram

  2. Vi är alla små och svaga i perioder, vissa mer, vissa mindre, men vilket viktigt inlägg, att visa på att det är helt okej att söka hjälp och att det finns hjälp att få!!
    Hoppas allt går bra för dig och att du får må bra i framtiden! KRAM

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *