Anonym berättelse om ångest

Min berättelse

När jag gick på mellanstadiet så kände jag stark ångest för första gången i mitt liv. Jag fattade inte då att det var ångest jag kände, utan har förstått de senare. Minns att jag hade panikkänslor och inte visste vad jag skulle göra men att jag var tvungen att göra något för att få bort den hemska känslan. Detta resulterade i att jag började skära mig på armarna med rakhyvlar och rakblad. Inte för att jag ville ta livet av mig, utan för att jag ville få bort den psykiska smärtan med hjälp av fysisk smärta i stället, och de hjälpte faktiskt. Den fysiska smärtan var liksom lättare att hantera.

En kväll när jag bråkat med mina föräldrar så kom min mamma in i mitt rum för att prata med mig om varför jag fick såna ”utbrott” då bröt jag ihop och visade henne mina armar. Både mamma och pappa blev förstås jättearga och oroliga för mig. Jag började gå och prata med skolkuratorn och fick även tid hos BUP. Minns att jag hatade att prata med kvinnan på BUP och vägrade att gå dit igen. Det konstiga är att jag inte riktigt minns vad det var som gjorde att jag hade ångest i så ung ålder, men vet att jag mådde dålig pga att jag var väldigt överviktig och kände mig väldigt missnöjd med mig själv. Min högsta dröm var att få vara smal, för då skulle jag få vara som alla andra och kanske bli söt och lycklig. Men jag hade många bra vänner och har aldrig blivit mobbad eller retad, så vet inte varför jag kände så stark ångest över min vikt. Jag vet egentligen inte om de finns andra orsaker än vikten som gjorde att jag mådde dåligt, kanske saker som jag förträngt. Men att skära mig var väl samtidigt ett rop på hjälp, lite av en uppmärksamhets grej kan jag tänka så här i efterhand. Jag är mellanbarn i familjen och kände mig ofta bortglömd av mina föräldrar, kände mig oälskad helt enkelt. Inte att mina föräldrar på något sätt var elaka mot mig eller medvetet gav mina syskon mer än mig men tror att de bara blev så ibland, som de ofta kan bli i familjer med flera barn. Vet heller inte om jag överreagerade eller om det var så som jag minns de, men de är så jag upplevde de.

I alla fall så började mamma laga nyttigare mat hemma och vi motionerade ihop så jag tappade lite i vikt. Var fortfarande mullig men inte lika överviktig som tidigare och jag slutade även att skära mig.

Under högstadietiden så mådde jag nog ganska bra, vad jag kan minnas i alla fall. Jag tänkte fortfarande på att jag ville vara smalare men minns inte att jag kände ångest under den tiden.

Sen kom gymnasietiden och då blev de värre igen. Jag glömmer aldrig en dag i skolan, tror jag gick första året och jag hörde hur en kille sa till min klasskompis om mig att ”hon skulle vara söt om hon var smalare” de orden har verkligen fastnat. De gjorde i alla fall att jag började må väldigt dålig över vikten igen och började ”slarva” med maten. Hoppade över måltider ibland och åt mindre portioner, vilket resulterade i att jag tappade några kilo till i vikt och blev väl egentligen ganska normalviktig. Under den här tiden var jag tillsammans med en kille som jag var superkär i men vi bråkade ganska mycket, och han var ingen bra kille direkt. När han åkte iväg på semester i några veckor under sommaren så hade vi precis gjort slut och jag var nog väldigt ledsen över det. Minns klumpen i magen som jag ständigt gick runt med och tappade väl först aptiten pga de. Men sen ville jag nog också gå ner i vikt för då skulle han tycka att jag var fin när han kom hem. Detta utvecklades till något helt sjukt, jag slutade helt att äta. Jag fick en kick när jag hade klarat en hel dag utan att äta nånting och jag kände mig så duktig för varje dag som gick utan att jag fick i mig någon mat. Jag var inne i något slags lyckorus och blev helt fixerad vid att väga mig. Jag märkte ju hur snabbt jag gick ner i vikt, kilona bara rasade och jag trodde att jag mådde bättre än nånsin. Men de var bara ett sätt att hantera hur dåligt jag egentligen mådde. På tre veckor så tror jag att jag tappade mer än 10 kg och satte hela tiden nya målvikter. Det som började med ”jag ska bara gå ner till 55kg sen ska jag börja äta igen” blev sen att jag bara skulle ner till 50 kg sen skulle jag vara nöjd. När jag var nere på 50 kg så skulle jag bara ner till 45 kg och när jag var nere på 45 kg så var mitt sista mål att gå ner till 40 kg, det var alltså min målvikt och då skulle jag böja äta igen. Jag kunde inte stoppa mig själv. Jag hann dock inte nå min sista målvikt (tack gode gud för de) innan min familj hade reagerat på hur smal jag blivit. Min mamma hade märkt sen en tid tillbaka att jag blivit väldigt smal men jag ljög och sa alltid att jag hade ätit hos en kompis och att jag inte alls hade gått ner i vikt. Droppen för mina föräldrar var när jag en kväll var så svag i kroppen att jag inte orkade stå upp och samtidigt hålla i ett glas, var tvungen att hålla i köksbänken för att inte ramla ihop. Dock så tyckte jag inte ens då att jag var sjuk men tyckte det var jobbigt att se mina föräldrar gråta pga mig.

Eftersom jag inte var 18 år så fick jag motvilligt gå med på att söka hjälp. Mamma hade redan tidigare kollar upp ätstörningskliniker/avdelningar men jag hade inte tillräckligt låg vikt för att få hjälp. Om jag inte minns fel så tror jag att gränsen var vid ungefär 38 kg för att få bli inlagd. Något som jag tycker är helt sjukt idag, vården vill alltså att man ska bli ännu sjukare innan man får hjälp. Vi fick i alla fall en tid i jkpg hos någon psykolog som jag fick prata med tillsammans med mina föräldrar. Men eftersom jag inte själv tyckte att jag var sjuk så var jag inte alls mottaglig för vad de sa och vägrade att gå dit igen. Lyckades på något sätt att övertala mina föräldrar om att slippa åka tillbaka och att vi skulle försöka klara att få mig ”frisk” hemma.

Mina föräldrar vaktade mig när jag åt, vilket inte resulterade i något annat än att jag gjorde allt för att smussla undan maten på något sätt. Jag har gömde mat i fickorna och den maten jag fick i mig gick jag sen för att kräkas upp. Så jag gick från anorexia till bulimi i stället. Jag trodde som sagt att jag var glad och mådde bra under den här tiden men kompisar har berättat i efterhand att jag var helt avstängd känslomässigt, och det var nog de jag tyckte var skönt, att inte känna.

I 7 år så levde jag med mina ätstörningar/depressioner/ångest innan jag egentligen erkände för mina föräldrar att jag var sjuk och behövde hjälp. Jag bröt ihop och fick åka in akut till psykiatrin där jag fick träffa en läkare som bedömde att jag hade medelsvår depression. Jag fick börja med fluoxetin (en stämningshöjande tablett som ofta skrivs ut vid ätstörning/depression) och propavan(sömntablett). Började även gå hos en kbt terapeut som jag tyckte väldigt mycket om men gjorde inga direkta framsteg med maten, men med hjälp av medicinerna så mådde jag ändå lite bättre och hade minskad ångest.

En tid efter jag börjat gå till psykiatrin så blev min pappa sjuk och vid en rutinkontroll så upptäcktes de att han hade lungcancer som inte gick att bota. Hela min värld rasade samman och de gick inte att fokusera på annat än pappa och att han var sjuk. Jag blev sämre i min depression och fick ökad ångest igen. Läkarna gav pappa 6 mån och vi levde i ständig rädsla över att förlora pappa. Men pappa var en kämpe och svarade över förväntan på cellgifterna och var periodvis pigg även om han aldrig kunde börja jobba igen. Under den här tiden så hittade min mamma en privatklinik för ätstörningar uppe i Mora som jag gick med på att prova. Jag var själv trött på min ätstörning och det var väldigt mycket för pappas skull som jag ville prova den behandlingen.

Jag tog mig igenom grundbehandlingen och mådde mycket bättre än tidigare. Jag klarade äta normalt och att sluta kräkas. Eftersom jag kände att jag klarade sköta maten och att pappa var pigg så bestämde jag mig för att äntligen flytta till Göteborg. Något jag hade funderat på i några år men som inte blivit av för att jag var sjuk och sen blev pappa sjuk. Jag minns hur glad jag var precis när jag flyttat till Göteborg, de kändes som jag hade startat ett nytt liv och att allt skulle bli bra. Jag hade mer hopp än nånsin. Men jag hann inte bo i gbg länge innan pappa fick dåliga besked vid ett av många återbesök, hans cancer var tillbaka och hade spridit sig i hela kroppen. Han gick igenom två omgångar med cellgifter igen men läkarna sa att de såg dystert ut och att de i bästa fall bara kunde stoppa tumörerna från att växa, men inte ens den chansen var stor. Detta var förra sommaren och tiden från då till nu har varit den jobbigaste i mitt liv. Under de 3 åren som pappa var sjuk så hade han en kämparglöd och var alltid positiv. Han vägrade ge upp mot cancern för han ville leva, och de tog honom långt. Vi fick nästan 3 år mer med pappa än vad läkarna sa först och de tror jag beror mycket på pappas positiva inställning. Att pappa var så positiv gjorde att jag också blev väldigt positiv och var helt säker på att han skulle bli frisk, att vi skulle få många fler år tillsammans. Men förra sommaren så såg jag i min pappas ögon att något hade förändrats, hans kämparglöd var borta. Han ville fortfarande leva men han orkade helt enkelt inte kämpa mer. Sen dess har de varit många dagar med ångest, panik, tårar och ilska och i höstas så orkade jag inte mer. Jag fick söka akut på psykiatrin här i gbg och börja med stämningshöjande tabletter igen (hade slutat med mina mediciner bara några månader tidigare). Att börja med mediciner igen var jättejobbigt men behövde verkligen de och i samma veva blev jag deltidssjukskriven. De var många gånger jag hade så stark ångest att jag var nära att köra av vägen. Det kändes för jobbigt att leva helt enkelt.

Hela vintern så åkte jag hem till mina föräldrar så fort jag var ledig för att hjälpa mamma att vårda pappa hemma den sista tiden. Det var något av de jobbigaste men bästa jag gjort. Samtidigt som jag längtade efter att få komma hem och träffa pappa så visste jag aldrig vad jag skulle få möta. Ångesten och klumpen i magen jag hade inför varje gång jag träffade pappa går inte att beskriva, men de värsta var nog ändå varje gång jag åkte därifrån.

För 2 månader sen så orkade pappa inte mer, han somnade in hemma och hela familjen var samlad. Även om man på slutet visste att han inte skulle klara de så blev man ändå chockad när han väl somnade in. De första veckorna utan pappa var jobbiga men inte alls så jobbiga som jag trodde de skulle bli men nu har de kommit ikapp mig. Jag gråter varje dag, får ofta ångest och har sömnproblem. Jag har svårt att acceptera de som hänt, varför blev han sjuk och inte jag? Men hur dåligt jag än mår så tror och hoppas jag att jag aldrig kommer gå tillbaka till min ätstörning igen. För de var något jag lovade min pappa, att bli frisk och ta vara på livet. Jag har fortfarande dagar då jag funderar på att ta livet av mig men jag tar mig igenom de dagarna också, och oftast så mår jag bättre dagen efter. Jag försöker leva för min pappa och ta vara på alla mina bra dagar för de väger ju upp de dåliga så mycket mer. Vill även tillägga att jag har en superbra psykolog som jag går och pratar med och som gör de lite lättare när livet känns för jobbigt.

Vill uppmuntra alla människor som mår psykiskt dåligt att våga söka hjälp och stå på er tills någon lyssnar. Jag har ändå haft ganska mycket tur när jag sökt vård, men har även haft en mamma som orkat kämpa för mig och min rätt till hjälp. Jag vet att inte alla människor har någon som orkar ”slåss” för dem och jag vet också hur dålig den psykiatriska vården många gånger är. Jag hoppas verkligen att vården för människor som mår psykiskt dåligt kommer förbättras, och att alla ska kunna få den hjälp de behöver i rätt tid.

Kämpa på alla därute som mår dåligt. För livet blir oftast bättre, hur jobbigt man än mår. Sluta aldrig hoppas på bättre tider <3

1 kommentar

  1. Oj! Jag blir mållös när jag läser din berättelse. Jag hoppas och ber för din skull att du fortsätter kämpa. Det är det jag försöker göra också. Vi har två olika liv men ändå så har vi samma symptom på sjukdomen ångest. Starkt av dig att berätta och det hjälper andra att känna att man inte är ”konstig”. Lycka till i livet och jag önskar dig all lycka! Kramar

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *