jag måste lyssna på kroppen

Nu var det längesedan jag skrev, igen.. det börjar att bli lite uttjatat men det är så det är. Jag har arbetat extremt mycket, rest endel och haft ett alldeles för högt tempo. Igår brast det för mig och ångesten var skyghög. Ni som följ mig vet att jag vid tidigare tillfällen lidit av hög ångest och depression. Jag blir livrädd så fort den tryckande känslan kommer tillbaka. Det är lite nackdelen med att vara så driven och arbetsvillig. Man faller lätt ner i skiten. Dock har jag blivit bättre på att lyssna på kroppen och faktiskt backa när signalerna blir för starka. Läs gärna detta inlägg som jag skrev för 4 år sedan. Jag avbokade precis en resa till legoland, ett betalt samarbete som skulle vara fullsmäckat med massa roliga saker. Men ju mer jag tänker på resan ju mer ångest får jag, jag fick frågan att åka till bornholm, även den resan skulle vara full av skojigheter. Men tyvärr fick vi också tacka nej till den resan. Det låter ju som världens i landsproblem, buuhuuu du kan inte resa…men att göra dessa resor är mer än bara semester. Det är jobb, säkert svårt att förstå, begär inte att ni ska förstå. Men jag vill ändå dela mina känslor för bloggen har alltid varit ett sätt för mig att ventilera <3

Jag ser så många influenser, artister som pressar sig så hårt att själen lite lämnar kroppen. vad är det egentligen värt? livet vi lever är till stora delar hur kul som helst, men som med allt finns det också en baksida som ingen ser. I helgen fick viktor frisk ett meddelande från en arg mamma som tyckte det var såååå dåligt (milt uttryck) att Samir var sjuk och inte kunde uppträda.. alltså på riktigt ?! ni kan läsa hela meddelandet på Viktors instagram. Hur tänker man som vuxen när man skriver de orden till en annan människa, artist eller ej, så otroligt korkat. Aviicis död är ett stenkast bort och ändå tror vi oss ha rätten att kräva precis vad som helst från våra idoler.

Jag hoppas att alla ni som följer oss kan förstå allvaret med hur vi lever våra liv, hur vi utrycker oss i text och irl. Vi måste bli bättre på att uppskatta livet, ta hand om livet och om oss själva! Vi vuxna måste föregå med gott exempel och lära våra barn om hur man faktiskt uppför sig!

Kram från en trött själv men som vågar säga nej!

foto: http://pierreanderzon.se/

4 kommentarer

  1. Sandra Dahlqvist

    Den totalts ignoransen i dagens samhälle på psykisk sjukdom är skrämmande: vi lever 2018 och än idag har vi så många trångsynta människor, jag lever själv med bipolär men jobbar och pluggar vissa perioder måste jag dock dra ner tempot för att orka. För att tänka på mig själv annars går jag in i väggen. Jag finner att människor som inte varit i den berömda väggen eller likande har väldigt svårt att förstå eller ens sätta sig in i situationen och vara empatisk.
    Hoppas han får må bättre snart och fortsätter sätta sig själv främst! ❤️

    1. Jennifer Reinhold

      tack för din kommentar och jag tror det är bra att våga prata om dela med sig <3

  2. Så bra skrivet. Och vilket gripande inlägg du skrivit i ditt länkade blogginlägg ❤ Hade ingen aning, Det är så lätt att bara se de rosaskimrande utifrån, men du beskriver det så himla bra. Du är så duktig som lyssnar på din kropp, tänk att man nästan alltid måste lära sig den hårda vägen för att förstå att kroppen inte är någon maskin ❤

    1. Jennifer Reinhold

      jag tror det är viktigt att dela känslor och få människor att stanna upp och faktiskt se till allt man har, till livet och att inget är perfekt. vi alla bär på något och att jämföra sig skadar bara mer än vad det faktiskt hjälper. tack för din kommentar det betyder enormt <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *